Janne sitter på Le Chateau.
Vårt hotell syns långt i bakgrunden.

Till Grenada åkte vi i mars 1999. Vi flög från Barbados. Vi hade pratat om att vi skulle besöka någon annan ö förrutom Barbados - när vi ändå åkte till Västindien. Att det blev Grenada berodde på att vi hittade en resa dit (från Barbados) som verkade enkel nog att genomföra. Vi ville inte förlora alltför mycket tid på att transportera oss.

Vi visste inte mycket om Grenada mer än att här växer det muskotnöt.

Vi flög till Grenada med flygbolaget LIAT. Planet var inte större än att de gick in cirka 30 - 40 personer. Planet mellanlandade på St:Lucia och vi flög över Grenadinerna.

På Grenada tog vi en taxi till hotellet vi hade bokat.

Vi började se oss omkring. Hotellet var ett spa, här fick man inte dricka alkohol. Hotellet var sprillans nytt. Det hade bara varit öppet någon månad. Det låg alldeles vid den "världsberömda" Grand Anse.

Världsberömd? Vi hade aldrig hört talas om den, men har man varit på en kryssning i Karibien så har man nog varit där.

Vi tog en promenad ner till stranden. Det var mulet när vi kom så det var inga människor där men det var en lång och jättefin strand. Havet var lika blått här som på Barbados.

Grand Anse

Promenaden fortsatte för att försöka göra oss hemmastadda. Vi hittade strax en bar/restaurang som hette "le chateau". Det bästa stället i närheten av vårt hotell så här åt och drack vid flera tillfällen de dagar vi var på Grenada. På Slottet. Vårt första mål mat och drack en Carib - karibiskt öl intogs på "Le Chateau" - mitt i ett väghörn så många bilar var det runt omkring, men vi tyckte om ställe.

Första dagen när vi kom så var det mulet men det klarnade strax upp. Nästan inga människor alls på stranden, men solen kom och människorna kom. Människorna kom. Människorna kom.

Aldrig någonsin har vi sett en strand med sådan kommers som på Grand Anse. Det var så mycket försäljare på stranden. De sålde allt.

Ute på havet låg stora kryssningsfartyg och båt efter båt efter båt kom till stranden med dessa kryssningspassagerare. Och de handlade och de handlade. De stannade på stranden några timmar - och handlade och handlade - och åkte sedan tillbaka till sina kryssningsfartyg.

Det ända vi köpte på stranden var öl, rompunch och godis. Susanne köpte rompunch vid ett tillfälle av en mycket trevlig dam som sade sig ha gjort rompunchen själv. Den rompunch vi skrev om på Barbados var orange men denna rompunch var röd. Den var röd och hur stark som helst. Janne drack glatt men Susanne hällde bort den, den gick inte att dricka.

Att kommersen var enorm kan man förstå. Grenada är ett fattigt land de försöker tjäna pengar på de turisiter om stannar några timmar och sedan åker vidare.

St. George vid solnedgången

Vi åt på Tropicana Inn - minns inte vad men det var inget fel på den maten. Sen ville vi titta i affärer men det var sent och affärerna hade troligen stängt för vi såg inga. Vi tog oss tillbaka hem till "Slottet", där vi kände oss hemma.

Nästa kväll tog vi oss till St. George igen. Denna gång för att shoppa därför inte så sent som kvällen innan. Vi hade inte sett några affärer kvällen innan men när taxichauffören frågade oss om vi skulle till "market" så nappade vi direkt. Naturligtvis skulle vi till "market". Det måste vara där alla affärer ligger. Det gjorde de kanske, men vi tog oss inte tid att titta efter, för när vi kom dit blev vi rädda.

Aldrig någonsin har vi lämnat en plats så fort. Här var vi alldeles ensamma turister. Susanne var övertygad om att detta var fel plats för oss. Här var alla människor jättefattiga. Vi skulle bli rånade. Vi tog oss tillbaka nästan springande samma väg som vi kommit.

Maten då - förrutom "slottet". Den måltid vi minns bäst från Grenada var att vi åt en hel måltid på en finare restaurang som heter Suger Brown. Där fanns det fler turiser än vi t.o.m. svenskar.

Övrigt: Grenada är ett fattigt land. Helt olikt Barbados. Det är väldigt roligt att ha varit här men vi har ingen anleding att åka tillbaka. Efter tre nätter på Grenada åkte vi LIAT-planet tillbaka till Barbados.