Perhentian Kecil - Perhentian Besar - Malaysia

Detta är sidan 2 av 7 - en fyraveckorssemester i Singapore, Malaysia och Indonesien

Fortsättning...
2 juli 1998:
Tåget lämnade Singapore och tjugo minuter senare stannar vi vid den första stationen i Malaysia. Johor Bharu. Här kliver det på malajer. De är mycket mörkare i huden. Kvinnorna har långa chardor i massor av vackra färger. Det var en upplevelse. Vilka kontraster. På tjugo minuter blir världen helt annorlunda. Susanne kände sig malplacerad med sina shorts när kvinnorna hade långa kjolar. I Singapore var det inga problem alls att gå omkring i shorts. Vi var inte ensamma turister på detta tåg så även här hade de nog sett shorts förr. Tåget åkte vidare. Luftkonditionering. Kallt som attan t.o.m. Janne kunde erkänna att det var kallt. Natten gick i detta kyliga tåg och på videon visades några ointressanta filmer. Ibland stannade tåget. Vi försökte sova och det gick väl hyfsat.

3 juli 1998:
Tidigt i gryningen vaknar vi upp. Det har blivit ljust och vi befinner oss mitt i djungeln. Längs tågrälsen går en flod som inte ser ut att vara badvänlig. En ensam man paddlar med sin kanot i denna flod. Tåget stannar strax därefter i en liten stad. Sen börjar civilistationen. Några kor, lite risfält, hus mm. Vi kommer fram till Wharf Bharu (Kota Bharu är närmaste stad) på utsatt tid.

Vad som mötte oss när vi vaknade på tåget.

Här står de på rad för att fånga upp de turister som ska vidare. En man lägger beslag på oss. Vi hade tänkt oss att stanna en dag i staden Kota Bharu för att växla till oss pengar, köpa lite alkohol (eftersom Malaysia är muslimskt finns det bara i kinesaffärer) och att Janne skulle klippa sig, men det blev inte riktigt så. Mannen som har lagt beslag på oss tjatar så om att vi ska till båten "den går nu". Han är så påstridig att vi till slut ger oss. Han får köra oss till båten som ska ta oss till Perhentian Island. Väl framme förstår vi att han får provision på att ta dit turisterna. Nu efteråt vet vi att han lurade oss på priset men det var ju ändå otroligt billigt. (Vi betalade ca 40 SEK, men när vi åkte en riktig taxi samma väg tillbaka betalade vi bara ca 25 SEK). Mannen körde oss till Kuala Besut.

Därifrån går båten till Perhentian Island. Vi hade inga kontanter, ingen alkohol med oss och Janne var långhårig. Vi satt i alla fall plötsligt på båten på väg till Perhentian. Vi ska bo på ön Perhentian Kecil (Kecil=liten). På båten ut läste vi på var vi ville bo. Det hade vi inte behövt göra. Det fanns ändå inga rum. Det var kokande hett. Vi var hungriga och törstiga. Huvudet kokade verkligen när vi gick omkring på stranden och letade rum. Det fanns ett tält och det fanns en hydda utan el och vatten. Det var allt. Senare förstod vi att det berodde på att Muhammed hade sin födelsedag på måndagen. Nu var det fredag och malajerna var lediga denna helg därför fanns det så ont om rum.

Vår "Chempakahydda" på Long Beach, Perhenthian Kecil.

Vi valde i alla fall den hyddan som fanns. Chempaka. Det finns egentligen ingenting ont att säga om Chempaka men det var inte vad vi hade tänkt oss. Chempakahyddan hade två stycken träbäddar med madrass och myggnät. Det var allt. En liten veranda fanns också med två stolar på. Utsikten var otroligt fin, genom en liten skog och ut över havet. För att gå till toalett och dusch var vi tvugna att gå 75 meter rakt ner på en liten upptrampad stig. Där bodde vi tre nätter.

4 juli 1998 - 5 juli 1998:
Under dessa dagar bodde vi på Perhentian Kecil. Ön var helt underbar men där satt vi utan pengar, nästan utan alkohol och Janne var fortfarande långhårig. På denna lilla ö finns ingen bankomat eller liknande inte heller finns det några hotell eller restauranger som tar kort. Vi kände oss väldigt fattiga. Vi funderade mycket på hur vi skulle ta oss ur detta. Skulle vi åka in till fastlandet igen för att hämta pengar? Nej, då skulle vi ligga alltför långt före i vårt tidschema och Perhentian var ju fint. Vi ville ju vara där. Att vi hade lite pengar var väl i och för sig ett mindre problem eftersom maten på ön var snuskigt billig. Vi åt aldrig för mer än 16 SEK på Perhentian Kecil. Vi åt ex. Kungsfisk och Haj. Vad gäller alkoholen så fanns det en liten bar som fick sändingar med öl lite då och då.

Väldiga kontraster i ljus är det i Malaysia.
Här Susanne på Long Beach, Perhenthian Kecil.

Det verkade komma en liten sändning öl ibland, framåt kvällen. Vi hade ju vår sprit kvar från Kastrup och tur var väl det för vi klarade nästan inte av att sova i den lilla hyddan vi fått. Anledningen var att det var så olidligt varmt. När vi hällt i oss lite alkohol gick det i alla fall lättare att sova. Eftersom vi inte hade några pengar här så fick vi inget tillfälle att se oss runt ön vilket vi naturligtvis hade velat göra. Det vi såg av Perhentian Kecil var otroligt vackert. Sanden var så vit så vit och det fanns stugor som var bättre än den lilla hyddan vi fick. Vill ändå säga att vill man åka som total budgetresenär så bo på Chempaka. Det är mycket trevligt och välskött ställe, men vi var inga budgetresenärer det visste vi efter detta. Janne är den som simmar till korallreven även om de ligger en bit från stranden och han säger att det är det bästa han har sett. Det fanns många olika sorters fiskar och levande koraller. Otroligt fint.

5 juli 1998 - 8 juli 1998:
Den 5 juli flyttade vi över till Perhentian Besar - till Perhentian Resort. Perhenitian Besar är grannön (Besar=stor). Vi hade fått veta att de tar kort på detta hotell och hade därför bokat ett rum där för att stanna i tre nätter. Här bodde vi så fantastiskt så det går inte att beskriva. Hotellrummet var väl förhållandevis enkelt men vi hade dusch och toalett och två riktiga sängar. En stor veranda och stranden alldeles utanför.

I havet - ca 3 meter ut - kom fiskarna och mötte en när man badade. Det fanns ett korallrev bara några meter ut i havet. Ett mycket fint korallrev. Janne tycker dock att det korallrev som fanns på Perhentian Kecil var finare.

Här hade vi det så lugnt och skönt. Det fanns i stort sett bara detta hotell just där. Vad vi än åt och drack så skrev vi upp det på rummet. Vi tog liksom igen vad vi förlorat på det förra stället. Här levde vi lyxigt. Det blev rätt många Ringit, men det var det värt. Vad gällde ön så hade vi inte heller här någon möjlighet att se oss omkring eftersom allt vi kunde handla var tvunget att gå via hotellet. Det var ju bara där de tog kort. Vi hyrde oss i alla fall en kayak en dag och paddlade till närmaste strand från vår. Lika fin strand där. Helt öde. Det vi såg av ön var otroligt vackert.

Turtle Bay på Perhentian Besar.

Fortsätt Resan